dåligt väder = deprimerad magda
Jag mår verkligen inte bra när det är dåligt väder, det påverkar mitt humör mer än det borde och det är jätte jobbigt. Så då när jag gick i mine egna deprimerade tankar och satt ut blommor på gravarna började jag tänka vad som oroar mig mest och vad jag mest av allt fasar över. Att bli lämnad ensam, övergiven. Ingen att gå till och ingenstans att ta vägen. Det är nog min värsta mardröm.
Missförstå mig inte nu, jag trivs att vara ensam för det mesta, så länge jag har någon bakom mig. Människor runt om mig för då är jag aldrig ensam fastän jag är själv. Jag kan vara helt själv i en stor stad eller i en stor skog utan att känna mig ensam.
Jag är aldrig så rädd som jag känt mig ibland när jag tror att jag är övergiven. Nog för att det var länge sen nu jag kände så men jag kommer fortfarande ihåg känslan och kan tänka på det ibland. När jag var liten var jag väldigt beroende av att ha någon med mig. En gång var jag min mamma och min storebror på barnens hus för att köpa julklappar. Mamma bad mig vänta i bilen en stund när de skulle in och handla till mig.
Jag väntade.
De kom inte. Efter kanske 20 minuter var jag helt övertygat att de hade farit någon annan stans och lämnat mig där. Ensam. Övergiven. Jag var så fruktansvärt rädd, så fruktansvärt rädd. Vad skulle jag göra!?! jag var ensam i en bil någonstans jag inte visste vars.
Många tankar cirkulerade i min hjärna den knappa timman jag satt där och kände mig ensammast i hela välden. De kom ju aldrig? varför kom de aldrig?
Den känslan kommer jag aldrig att glömma, den har borrat sig fast även fast jag var så liten. Jag kom till och med ihåg vad jag tänkte, men det är inget som passar sig att nämna här.
Men varför är jag då så rädd för att lämnas ensam, är jag svagare än alla andra? kanske, eller har det bara med min personlighet att göra. Fått oturen att dra den lotten i lotteriet?
Nu ska jag grubbla vidare, se ett avsnitt av Greys Anatomy och hoppas på bättre väder.
Det här vart helt plötsligt väääldigt personligt......... ska jag våga publicera!?.... ångest!.....okej, klick.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Du kan alltid komma till mig! och du är inte ensam..
Postat av: Fanny
Precis så känner jag också!
Tur att vi har varan iaf ;)
Trackback
